För några år sedan, när Ida Bauhn var föräldraledig med sin dotter, var hon på väg att slänga in förklädet för gott. Hon förstod inte hur hon skulle få ihop kockyrket med att vara mamma, och i stället tänkte hon att hon kunde satsa på att bli trädgårdsmästare eller florist.
Samtidigt såg hon att det svenska kocklandslaget sökte medlemmar och det var sista dagen att ansöka.
– Jag tänkte skit samma, jag får skicka in, vad är det värsta som kan hända? Jag har varit sugen på det sedan jag kunde söka till juniorerna. Och så har det aldrig blivit av, jag har alltid jobbat mycket. Att de inte skulle höra av sig var bara bra eftersom jag ändå skulle göra något annat, säger Ida när vi ses på Sayan Isakssons restaurang Nour där hon är köksmästare. Hon sitter i en soffa i restaurangens vinrum. Känslan är snarare ett elegant hem än en stjärnkrog. Väggarna är beklädda i konstverk, och i taket snirklar sig stuckaturen.
Mycket har hänt sedan den där ansökningsdagen. Att Ida Bauhn blev antagen i kocklandslaget är vid det här laget välkänt. Förklädet fick med andra ord hänga på ett tag till. Nu sitter det dessutom ett nytt emblem på vänster axel på kockrocken.
Med 774 av 800 poäng möjliga blev hon den 2 oktober 2025 utsedd till Årets Kock med bland annat svensk anklever, havskräfta och trattkantareller på menyn.
Men hennes resa till det absoluta toppskiktet började på en helt annan plats.
I åttonde klass fick Ida prao på puben Dubliner i Göteborg. Att dessa dagar skulle sätta prägel på resten av hennes yrkesliv visste hon inte då, men hon fick
en känsla av att trivas, och att vilja ha mer av det.
– Min syster är doktor i kärnfysik och den första veckan fick jag vara med henne under några kurser på Chalmers. Vi räknade på oändligheten – det var ascoolt, men det var inte riktigt anpassat för min hjärna. Veckan efter fick jag vara med en annan familjemedlem som var köksmästare på Dubliner. Jag kände direkt – wow kan man jobba med detta och få betalt? Det var som att få hänga med kompisar. Det var praktiskt och passade en hästtjej som mig. Efter det valde jag att läsa kocklinjen på Esther Mosessons gymnasium på Lindholmen. Det var något som lockade mig med själva branschen, stämningen och människorna, säger hon.
Trots att det är måndag och restaurangen är stängd, hörs det skrammel från köket. Det är Sayan Isaksson som förbereder för catering. Han steker på svamp och doften sprider sig i matsalen.
– Perfekt, visst ska du ha timjan, frågar Ida, som har pillat av de små bladen medan hon fotograferades. Här får inget gå till spillo är hon noga med att poängtera.
Att hon hamnade just här var som mycket annat i hennes karriär, ingen slump. Efter gymnasiet fick hon åter jobb på puben i Göteborg, men efter ett och ett halvt år gick hon vidare till banketten på Posthotellet där hon bland annat fick stycka tusen portioner oxfilé.
– Att lära sig att jobba med kvantiteter var otroligt lärorikt för mig. På något sätt har det tagit den tiden innan jag är redo för att ta nästa steg och lära mig mer, säger hon, och beskriver hur det har innehållit allt från att jobba på sommarkrog på Käringön till att ha hand om 21 kockar på Tak i Stockholm, och för att sedan gå tillbaka till grunden igen, att blir mer ”hands on” som kock på Agrikultur.


Ida Bauhn tillagar ett vaktelbröst och en ros på rödbetor.
Sayan Isaksson ringde mitt under landslagstävlingar och fick vänta en period, men efter OS fick Ida frågan igen.
– Alla kockar som jag blev imponerad av och tyckte om hade gått genom Sayan. Även om vi kommer från olika platser tror jag att vi förenas i vår matfilosofi. Det är Japaninspirerat, ja, men det är svenska råvaror i säsong som verkligen står i fokus. Mycket av det tänket har jag fått med mig från min barndom, säger Ida Bauhn, som är uppvuxen på en gård i Sätila, i Västergötland.
Medan Sayan mixar färs i matberedaren, och springer efter ingredienser i kylarna, frågar jag honom var det var som gjorde att han fick upp ögonen för Ida.
– Det var hennes naturliga talang. Hon har ett enormt driv, hon är en superkraft. Som kapten i landslaget satt hon på många kompetenser som vi behövde, ledarskap, teknik och disciplin. Hon är otroligt fokuserad och har ett jävlar anamma. Vi kommer från lite olika håll men i grund och botten har vi samma syn på matlagning, säger han.



Under inspelningen av Menigos samtalsserie Länge leve måltiden serverade Ida Bauhn en vårmeny med bland annat musslor och anka.
Foto: Samuel Unéus
På gården i Sätila delade Idas föräldrar, som är utbildade lantbrukare, ofta med sig av sin kunskap.
– Jag har mycket att tacka dem för. I dag inser jag verkligen vilken kunskap de satt på. Det kunde handla om vilket kött som var hållbart att äta – vi hade både lamm och kycklingar hemma. Men mamma lagade även mycket vegetariskt från en kokbok hon älskade. Hon var före sin tid, säger hon, och nämner en specifik linsgryta som fått följa med hem i sin egen matlagning.
I arbetslivet kan den här matfilosofin översättas i att jobba nära producenter och bönder. Under åren har Ida lärt känna dem personligen och om det så är havskräfta, löjrom eller anka, är det olika personer som hon ringer upp.
– Det är klart att vi som kockar förvaltar, tillagar och skapar trender, men det är de som är ute i fält som har spetskompetensen. Det gör det också ännu mer personligt. När jag har tävlat med anka till exempel har jag varit med på gården, slaktat dem, och suttit med i köket och ätit. Sedan har personerna på gården varit med mig på tävlingen för att stötta.
– Vi vill gärna ha anka på menyn på Nour men då vill vi ha glada ankor, säger hon, och beskriver att det är stor skillnad på att ha en relation till råvarorna kontra att bara rabbla upp ingredienser för gästerna.
– Den känslan är ovärderlig. Jag vill vara med och påverka så att människor börjar värdesätta råvaror ännu mer. Att det får bli något mer än något vi betalar för, äter och sedan slänger. Jag vet inte hur många händer som har hållit i den här råvaran. Och sedan har man inte vett nog att ta hand om den, säger hon.
För Ida betyder mat så mycket mer än att bara äta sig mätt. Det är viktigt att också belysa det vackra i en måltid, menar hon.
– Den där känslan att få dela en måltid ihop eller bara få laga mat till en annan person. Jag tror att det är en av de stora gemensamma nämnarna i alla otroligt duktiga kockar som jag har mött. De älskar att få göra det för någon annan. Att stå hela dagen och preppa och lägga ned sin själ för att gästerna sedan ska få ta del av det – det är svårt att likna den handlingen eller känslan i något annat, säger hon.
Även om Ida Bauhn befinner sig på toppen av karriären just nu, finns det en dröm som hon återvänder till. Som för att sluta cirkeln där allt började – är det att öppna en egen krog på gården i Sätila där hennes föräldrar fortfarande bor kvar. Drömmen gror inom henne, och när hon har mycket i jobbet kan hon försvinna in i de tankarna.
– Det har börjat växa fram och är en dröm som jag velat behålla som min. Samtidigt måste jag ju börja prata om den för att kunna förverkliga den. Att jobba nära producenter är ju det nästa bästa, att få producera egna råvaror vore ju det ultimata. Det stora målet är en stjärnkrog som är helt självförsörjande. För mig ligger det exklusiva i att skapa en meny som är otrolig året om. Det ställer mig som kock på spetsen. Jag drömmer om saker för att jag hela tiden vill lära mig nytt, jag blir aldrig fullärd.
Restaurangyrket förknippas ofta med sena kvällar och långa arbetspass – i ett högt tempo. Men visst går det att få till en work-life balance även här?
Vad gör Ida Bauhn för att varva ner och hur jobbar Albin för att skapa en hållbar arbetsmiljö för personalen på sina restauranger?
Meriter: Är en av Sveriges mest profilerade kvinnliga kockar just nu, inte minst efter vinsten i Årets Kock 2025. Jobbar idag som köksmästare på restaurang Nour i Stockholm, som har en Michelinstjärna. Första kvinnliga lagkaptenen i Svenska Kocklandslaget, utsedd 2023. VM-silver i Culinary World Cup 2022 med Svenska Kocklandslaget.
Aktuell: Vinnare av Årets Kock 2025 efter final på Annexet i Stockholm, där hon vann med 774 poäng.
Paradrätt: Piggvar på ben – helst med smörsås, säsongens primörer och färskpotatis.
Favoritverktyg i köket: Kniven. Även skrapkortet vid skärbrädan, perfekt för att samla upp örter och råvaror.
Börjar alltid arbetsdagen med: Tvätta händerna, göra en plan/prepplista – och sätta på bra musik.
Drömmer om: Att öppna en egen restaurang på gården i Sätila där jag växte upp – en självförsörjande stjärnkrog.
Bästa matminne: En kväll på Barrafina i London. Det var en livlig stämning, tapas som bara fortsatte att komma in och en härlig känsla av att vilja äta allt.
Största förebilder: Sayan Isaksson, Jessie Sommarström och Desirée Jacks. Det är personer som fortsatt imponera även efter att jag har lärt känna dem.
Favoritprimörer: Sparris och rabarber. Jag älskar hur de svenska säsongerna skapar ett naturligt sug: man får vara ”utsvulten” på råvarorna, och när de äntligen kommer är man jättesugen på dem. Det finns inget bättre än råvaror som är exakt i sitt peak-ögonblick, som en perfekt färskpotatis eller jordgubbe.